Mellan framgång och fall (Demo 2006)

När Mattias Blomdahl lirade piano och jag sjöng en låt för första gången, då kunde det låta såhär:

Mellan framgång och fall(Demo)

Låten hamnade på plattan Tjänsteman och där låter den så här

Southside Johnny, en hjälte

Till skillnad från den store New Jersey-sonen, så lyfte det aldrig till himlen för polaren Southside Johnny, trots full support från både Little Steven och just Bruce som både levererade produktioner och låtar och bakgrundssång. Det är så för vissa. En del kallar dessa för losers, jag säger tvärtom, det här är de riktiga hjältarna. Det är såna som Southside Johnny som har det största hjärtat och som vägrar ge upp. Respekt.

Han började harva runt på barerna i New Jersey i mitten av sjuttio, drog några repor runt jorden med sitt band på lite större arenor på nittiotalet och är såvitt jag vet nu när vi skriver 2011 tillbaka på barerna där allt började igen.

Jag har haft förmånen att se honom live två gånger. Det var på Ginos och Dailys i huvudstaden. Har för mig att det var i mitten/slutet av nittiotalet, när Johnnys stjärna börjat falna igen. Men inte hängde han huvud för det, tvärtom, det var full satsning från första till sista ackordet båda gångerna.

Sånt har jag svårt att värja mig mot.

Och när sedan låtmaterialet är saker som Springsteen valt bort från sina bästa plattor så.. Ja, då går man ner i brygga. Lite.

Hearts of stone (1978)

Lyssna på Spotify

Having a party (1979)

Lyssna på Spotify

Och så filmtajm:

Bruce och Johnny och Steven

I don’t want to go home

Håll huvudet högt – outgivet 1993

Jag minns att Tomas, som lirade gitarr hade köpt en wah wah pedal och kom med den till replokalen en dag. Han kopplade ihop den med sin svarta Les Paul och Marshall-rigg. Jag tyckte att det lät galet tufft och skrev en låt där den skulle kunna gå att använda. Jag döpte den till ”Håll huvudet högt”. Diktade ihop en historia om en livsfarlig kvinna som pekade ut vägen för mig och visst, lite sanning fanns det kanske där men mest var det förstås ljug.

Den aktuella inspelningen gjordes i Björkhagen med Ronny Gutå vid mixerbordet.

Jag ville att det skulle vara tungt, bredbent och mycket fläsk. Och så får man väl ändå säga att det blev.

Bandet:

Tomas Bergsten – Gitarrer

Kent Borg – Trummor

Henric Hedlundh – Orgel

Ekko Karttunen – Bas

Och så här lät mästerverket:

Håll huvudet högt(1993)

Och sommaren 1993 var alltså den sommaren då Sverige tyckte att det här svängde så det svartnade:

Bryan, inte Ryan

Ikväll lirar Bryan Adams på Gröna Lund. Jag hade tänkt gå. Men febern säger ”nähädu”.

Öken.

Jag har sett honom live en gång. Det var på Isstadion 1987. Det är den enda konsert i hela mitt liv som jag stått allra längst fram vid kravallstaketet på. Och jag stod verkligen allra längst fram. Jag hade ett rutmönster på hela kroppen i flera dagar efteråt. Det var ett galet tryck i ryggen. Då tyckte jag att det var svintufft. Det gör jag inte idag.

Det här var också konserten då jag spontantanhånglade med en för mig totalt okänd tjej som råkade hamna bredvid mig där vid staketet. Vi ryktes med i stunden. Såklart till låten heaven. Så kunde det bli då.

Konserten då? Ja, det var ju helt magiskt. Ett jävla drag. Och glädje. Stratocasterglädje.

Och som jag lyssnade på de där plattorna från 80-talet. Maniskt.

Men sen kom 90-talet och vi separerade, jag och Bryan. Vet inte riktigt varför men jag gissar att det blev väl mycket ballader för min smak. Jag gillade ju rockgrejen. Liksom.

Idag, en sisådär 25 år senare, är vi kompisar igen och jag håller honom högt som både låtskrivare och sångare.

Och som sagt, trist som fan att man missar Grönan ikväll.

Men ni ungdomar som ska dit, ni får ha’t så kul.

Och är han ens i närheten av den här nivån så kommer ni somna lyckliga i natt:

Hearts on fire (från plattan Into the fire 1987): 

Somebody (från plattan Reckless 1984): 

This time (från plattan Cuts like a knife 1983): 

Dire Straits – Communique

Jag glömmer bort Dire Straits ibland. Men så hör jag någon låt på radion och jag bara måste hem och lyssna på en platta med dem. Så var det häromdagen. Igen. De lirade Lady writer på någon kanal och när jag kom hem var det lurar på och Communique på högsta volym som gällde.

Jag älskar den där plattan.

Bra låtar, en stentuff produktion och ett skitbra band med en gitarrist från himlen som kronan på verket. Jag håller denna som deras bästa.

Jag har sett dem live en gång. På Hovet, typ 1986. Minns inte så mycket av själva konserten mer än att jag var helt knäck över hur bra han lirade gitarr. Och att jublet hos publiken var det mest högljudda jag hört. Det var ett jävla liv helt enkelt.

Vad jag också kommer ihåg är att det var något strul vid insläppet till konserten. 10000 personer stod utanför i ett kaos och blev inte insläppta. Och mitt i det där myllret stod jag. På kryckor. Jag hade några dagar innan fått benet avsparkat i en fotbollsmatch. Och var nu alltså gipsad. När så till slut vakterna öppnade dörrarna blev det förstås totalt tumult. Alla skulle in samtidigt. Och jag föll. Tog mig inte upp. Hörde hur gipset krossades under elefantfötter som till varje pris skulle in först. Och där blev jag liggande. Tills horden hade stångat sig in. Jag hade klarat mig fint. Gipset var dock kaputt.

Dagen efter konserten blev nytt besök hos doktor. I stockholm. Väl inne tittade läkaren länge på min skadade fot och det krossade gipset. Han skakade på huvudet och frågade ”Vem var det som gipsade första gången?”. ”Ja, det var någon lirare på sjukstugan i Hällefors” svarade jag. ”Håller du på med balett?” frågande han vidare. ”Öööö.. Va?”svarar jag förvånat. ”Ja, han har ju gipsat foten som om du skulle gå på tå resten av ditt liv”. Jag förstår vad han menar. Tyckte att det kändes jävligt konstigt att foten skulle vara i en sån ställning när den första läkaren körde på med gipset. Men jag sa inget. Jag är ju svensk.

”Om jag vore som du skulle jag tacka publiken och Dire Straits för att det blev som det blev med gipset. Om vi hade låtit det här läka ihop som det var tänkt hade du fått en väldigt konstig gångstil” säger han sen med ett snett leende. Och jag flinar tillbaka.

Så, tack ska ni ha ni elefantfötter som hade så galet bråttom att komma in på Hovet den där kvällen 1986.

Och tack Dire Straits, om det inte vore för er så hade jag varit hedersmedlem i Ministry of silly walks.

Lyssna på Spotify

Lady writer live Rockpalast 1979: