Black Celebration

Min kompis Rickard var två år äldre än jag. Han var från Stockholm, bodde i egen lägenhet och hade en farsa som var rockkung. Han var ett socialt geni, Rickard. Alla gillade honom. Och det hände alltid roliga saker runt omkring honom. Alltid.

Jag tyckte mycket om att hänga i hans lägenhet. Mest på grund av alla galna upptåg. Men också på grund av musiken. Han gillade nämligen musik lika mycket som jag. Dock en helt annan genre. För honom var det synth som gällde. Jag gillade Rod Stewart. Men på något sätt möttes vi i den musikaliska djungeln.

Eller.. jag lärde mig att gilla hans plattor. Tror aldrig han lärde sig mina.

Jag minns väldigt tydligt när han 1986 hade köpt nya Depeche-plattan och hur vi oavbrutet lyssnade på den i veckor. Med öppna fönster på högsta volym.

Fina minnen.

Har lyssnat på den plattan hela morgonen för första gången på länge och jag tycker fortfarande det är en fantastisk skiva.

Med eller utan minnen.

Och hade det inte varit för Rickard hade jag garanterat aldrig lyssnat på den. Kanske aldrig hittat Depeche.. Wow!  Svindlande tanke.

Så, Rickard, tusen tack för musiken jag fick i den där lägenheten.

Lyssna på Spotify

Suzanne Vega och jag. Liksom.

Vi släntrar in på Katalins uteservering kl 18. Matintag innan konsert är ett måste. Vårt bord är placerat mitt på terassen. Vi hamnar bredvid ett sällskap bestående av två äldre amerikaner som sitter och mumlar till varandra. Jag slänger ett öga på dem. Hon är blek. Har hatt och solglasögon. Hennes uppenbarelse är som en blandning mellan Greta Garbo och Woody Allen. Han är också blek. Dock inte riktigt lika genomskinlig som hon. Han ser nyfiken och glad ut.

Vi beställer in maten och jag glömmer bort våra bordsgrannar. En stund. Men snart inser jag att det är Suzanne och hennes gitarrist Gerry Leonard som sitter bredvid. Jag slutar andas. De reser sig och går. Jag börjar andas igen.

Jag har varit ett hardcorefan sedan första gången jag 1985 hörde small blue thing. Hon var då något helt unikt. Något som man aldrig hade hört förut. På samma gång var hon liten och skör och intellektuellt onåbar. Och redan då var hon liksom New York. Allt det där kittlande och lockande som den staden står för. Så känns hon fortfarande vid 53 års ålder. Möjligtvis har hon adderat en avslappnad coolhet till det redan ultimata. Och ja, du hajar. Jag är ett stort stort fan.

Igår var 4:e gången jag såg henne live. Första gången utan band. På förhand var jag lite besviken över detta. Det var jag inte när jag vandrade hemåt i sommarnatten efter konserten. Tvärtom. Det var jävlarimej bästa gången hittills. Inte minst på grund av avsaknaden av band. Det blev liksom ännu mer Suzanne på det här sättet. Och eftersom hon har allt man kan begära av en artist så är det förstås bara en fördel.

Låtlistan igår var kanske inte den mest publikfriande men för en sån som mig var den ultimat. Jag saknade egentligen bara mästerverket In Liverpool annars fick jag alla mina personliga favoriter i helgrymma versioner.

Som vanligt bjöd hon också på ett mycket bra, roligt och underhållande mellansnack.

Bland annat fick vi veta att hennes 92 åriga mormor föddes i Sverige och är fortfarande i livet och är galen. Hon gillar tydligen att slänga av sig kläderna så fort tillfälle bjuds..

Hon var allvarlig också och tillägnade en helt knäckande version av låten The man who played God till den allt för tidigt bortgångne Sparklehorse.

När konserten var över kom hon ut i lokalen och signerade skivor, t-shirts etc.

Jag slutade andas igen.

Köpte en t-shirt och fick den signerad.

Och en pratstund blev det också.

Den lät ungefär såhär:

Jag: Hej och tack för en fantastisk konsert. Har du lust att signera den här t-shirten?

Vega: Tack! och självklart skriver jag mitt namn.

Jag: Är det okej om jag tar ett foto på oss också?

Vega: Javisst. Du ser snäll ut.

Jag: …

Vega: Kom hit och ställ dig bredvid mig.

Jag: Okej.

Vega: Vad lång du är. Eller är det kanske jag som är liten?

Jag: 1.90

Vega: Lång och snäll är en bra kombination.

Jag: Eeeh.. Tack..!

Vega: Tack själv.

Allra hårdast i hjärtat träffade denna kväll följande låtar:

Calypso

Small blue thing

Tombstone

Frank & Ava

Caramel

I’m the bad guy

Jag var nykär 1999. Livet gick i rosa.

Det vankades midsommar och vi var bjudna till en sommarstuga vid en sjö i en skog. Det skulle bli vi och två andra par. Bara vi och naturen. Och lugnet. Det skulle bli idyll. Små grodor. Månskensfiske. Umgänge. Samtal. Harmoni.

Så blev det inte riktigt.

Vi hoppade in i bilen och drog från stan tidigt på morgon. Resan skulle ta 5 timmar. Jag var uppspelt. Dels för att min medresenär hade bestämt sig för att följa med till skogarna, men också för att jag äntligen skulle få tillfälle att visa upp henne för mina barndomspolare. Jag visste att de skulle stå som fågelholkar när de fick se och lära känna henne. Sånt var viktigt då.

Resan gick fint. Och vi anlände till lunch. Värdparet tog emot oss med öppna armar och stora leenden.

Långbordet stod dukat med allt som ett långbord på midsommar ska innehålla. Vi slog oss ned och frosseriet kunde börja. Vi pratade och skålade och pratade och skålade. Och skålade. Och skålade. Och skålade..

Vid kl 14 hade hela sällskapet slagsida. Kraftig slagsida. Det var så illa så alla behövde gå och lägga sig. Inte minst jag själv. Eller, alla behövde inte John Blund av samma anledning. En av gästerna var gravid. Hon drack vatten. Hon var trött av andra anledningar än oss andra.

Vi gick och la oss. Jag somnade. Tugnt.

Kl 18 vaknade jag med ett ryck. Alla andra hade varit vakna i flera timmar. Och fixat med maten. Jag hade ont i huvudet. Ville sova mer. Det var såklart inte aktuellt. Istället serverades ännu mer skånska snapsar, denna gång för att skaka liv i kroppen.

Det var inte den smartaste idén kan jag säga såhär 12 år senare..

Väl vid middagsbordet kände jag mig bedövad och konstig. Stämningen var sådär bland middagsgästerna. Framförallt mellan den kvinnliga delen av sällskapet. Den gravida brottades med hormoner och det hade tydligen varit kärv stämning under hela eftermiddagen. När jag sov.

Nåväl, vi skålade vidare och bedövningen satte sig på min hjärna. Den gravida kom tillbaka från köket med en bricka full av, som hon själv beskrev det, ”av godsaker”. Jag tog en näve och mulade in i truten. Det smakade illa. Jätteilla. Det berättade jag också med hög och tydlig röst för kocken. Den gravida. ”Du, det här var fan inte gott. Snarare äckligt. Riktigt äckligt faktiskt”.

Hon började gråta.

Jag försökte be om ursäkt.

Försent.

Hon reste sig från bordet. Sprang ut på gården. Mot skogen. Alla de andra tittade på mig som om jag vore helt dum i huvudet. Vilket förstås var helt befogat. Jag kände mig handlingsförlamad. ”Vad var det som just hände?”

”Men för i helvete! Spring och hämta henne då” skrek den gravidas andra hälft till mig. Jag reste mig upp på vingliga ben och började irra mig ut i den kolsvarta skogen. Jag såg knappt handen framför mig. Jag ropade och lockade. Dödstyst. Jag gick längre in i skogen. Lysssnade och ropade. Dödstyst. Sådär höll jag på i säkert en timme. Till slut visste jag inte var jag var. Jag var vilse. Då hörde jag plötsligt ett snyftande bakom ett träd. Det var hon. Jag satte mig bedvid. Jag bad om ursäkt. Tusen gånger. Till slut accepterade hon. Vi började prata. Om allt. Och där blev vi sittande.

När vi långt senare kom tillbaka till stugan hade de andra somnat.

Den gravida och jag kramade om varandra under tystnad.

Punkt.

Det här är en historia som gärna berättas av alla i mitt umgänge i midsommartider. Och det känns väl inte helt otroligt att ni själva stött på ”historien om han som skrämde gravida till skogs”. Och nu vet ni. Historien är sann och det var alltså jag som var the bad guy.

Glad sommar hörrni!

Och var försiktiga med snapsandet.

Det går bra nu

Regnet slår mot fönstret och jag sitter här och funderar. Jag funderar bra när det regnar.

Jag inser att det har gått 19 år mellan gångerna jag legat på någon form av innelista. 19!!

Första gången var 1992. Tidningen var Nöjesguiden. Och låten ”En sång om ett förälskat par i en liten småstad”. Det var stort och väldigt oväntat. För skivbolaget. Och för mig. Skivbolaget började yra om grammis. Jag höll låg profil.

Såhär lät det då:

En sång om ett förälskat par i en liten småstad

Och nu i veckan så var det alltså dags igen. Aftonbladets skjutjärn, Fredrik Virtanen lyfte in låten ”Vintern” på sin bäst just nu lista. Jörgen Kjellgren är artisten. Och singeln släpptes i dagarna. Och jag är stolt som en tupp. Inte så mycket över innelistegrejen men över låten. Den är fan grym. Jörgen är grym.

Och här kan du lyssna på Vintern med Jörgen Kjellgren

Sorg.

Jag nås av beskedet att The Big Man, Clarence Clemmons har lämnat oss. Jag får en klump i magen. Visst, han har inte varit i bästa form de senaste turnéerna och en stroke är ju inget att leka med men ändå är jag lite chockad. Han var ju liksom ”THE BIG MAN”. En sån som klarar allt.

Så var det inte. Såklart.

Så är det inte för någon.

Alla ska vi samma väg vandra och den här gången var det Clarence tur. Bara att acceptera. Och gå vidare. Och inte glömma.

Jag hoppas att han ryckt loss dörren på en bar där uppe och nu sitter och konverserar med Danny Federici, Willy De Ville, Roy Orbison och Lennart Persson.

Känns högst troligt.

Tack Clarence Clemons för alla högtidsstunder.

Utan dig hade livet varit lite fattigare.

Hämtad från Clarence solodebut ”Rescue” som kom 1983.