Torsdag 1992-06-11

Jag sitter på golvet i min kompis Ninas flickrum med en trave ny musik i knät. Jag har planerat att pracka på henne grejor som jag tycker att hon ska gilla. Det är höst. 1984. Nina är två år äldre än jag och har järnkoll på de senaste grejorna. Hennes hjärta klappar dock hårdast för spandexkillarna med de stora håren. Jag är där för att ta detta ur henne. Det är i alla fall min agenda.

Jag lirar mina medtagna plattor och pratar mig varm för var och en av dem men hon verkar inte nämnvärt imponerad. Istället pladdrar hon på och undrar vem jag tycker är snyggast av killen X eller killen Y.

Jag svarar inte.

Hon kommer själv fram till att basisten i Duran Duran är snyggast på jorden. ”Mhmm” svarar jag fullt sysselsatt i mina försök att imponera med saker som Out of touch – Hall & Oats och Such a shame -Talk Talk.

Man kan säga att jag misslyckas med mina intentioner. Big time.

Istället slänger Nina på en nyinköpt singel som hon med bestämdhet säger att jag kommer tacka henne för att hon introducerar för mig.

Jag är skeptisk.

Men..

Det ska visa sig att jag har helt fel och Nina helt rätt. Med andra ord som det brukar vara.

Jag är fast redan i introt. Alltså helt paralyserad.

Och när han, sångaren, stämplar in i refrängen, ja då svimmar jag nästan.

Åren går och snart är det sommar och 1992. Jag har följt U2 som en igel sen den där eftermiddagen framför Ninas stereo och har älskat sönder deras plattor. Allra mest tycker jag nu om deras senaste mästerverk:  Achtung Baby. Jag kan inte sluta lyssna på den plattan. Och nu ska de angöra Globen med sitt cirkussällskap. Och jag har en biljett.

Jag är en lycklig ung man. Redan innan jag upplevt dem livs levande live. Och lyckligare ska jag bli. Tro mig.

Det räcker att jag kliver in i den där jättegolfbollen som kallas för Globen och ser senbygget som är uppbyggt av galet mycket tv-apparater och gamla grafittimålade Trabanter så förstår jag att det här kommer bli något att minnas för livet. Jag hajar också att det vi ska få vara med om är något helt nytt. Något som ska lägga grunden för hur livemusik ska upplevas i framtiden. Ändå förstår jag ingenting vad som väntar. Absolut ingenting.

Tre timmar senare snubblar jag ut ur arenan. Helt vimmelkantig. Ögonen är stora som tefat och hakan hänger ner mot bröstet. ”Va fan var det som hände?” är de första orden jag säger till polaren efter konserten. ”Jösses!” Är det enda han får ur sig till svar.

Det är liksom en pizza med all fyllning i världen. Och lite till.

Och detta toppas av att Björn och Benny kliver upp på scenen och kompar Bono i Dancing Queen. Sällan har positiv patriotism varit mer påtaglig än där och då. Det känns som att vi vunnit VM-guld i fotboll eller något liknande.

Lyckan är total.

Det är tveklöst en av de bästa konserter jag upplevt.

Kanske den allra bästa.

Nästa år är det 20 år sedan. Och för varje år som går får jag svårare och svårare att se att något skulle kunna överraska och blåsa omkull mig på samma sätt som U2 gjorde den här kvällen. Jag har svårt att se att någon ens kommer i närheten.

Jag hoppas dock att jag har fel.

Låtlistan för kvällen:

1. Zoo Station

2. The Fly

3. Even Better Than The Real Thing

4. Mysterious Ways

5. One

6. Unchained Melody

7. Until The End Of The World

8. Who’s Gonna Ride Your Wild Horses

9. Tryin`To Throw Your Arms Around The World

10. Angel Of Harlem

11. Dancing Queen

12. Satellite Of Love

13. Bad

14. All I Want Is You

15. Bullet The Blue Sky

16. Running To Stand Still

17. Where The Streets Have No Name

18. Pride

19. I Still Haven’t Found What I’m Looking For

20. Stand By Me

21. Desire

22. Ultra Violet (Light My Way)

23. With Or Without You

24. Love Is Blindness

Det rullar på..

Det står den 12:e september i kalendern idag. Det är varmt. Och fuktigt. Det känns som att sommaren svettas ut sina sista timmar innan hösten har oss i sitt fulla grepp. Heja sommarn, säger jag. Inte för att jag har något emot hösten men de här sista sommarkvällarna har man igen därborta i februari när man sitter och grinar över mörkret och kylan. Så är det. Det vet jag.

Well.. här rullar i alla fall allt på enligt plan.

Plattorna som är i antågande börjar nu på allvar ta form. Och det blir bra. Som fan!

Re-cycling:

Kommer släppas någon gång i början av 2012.

Innehåller sex låtar. Vi snackar redan utgivna låtar i nya avskalade versioner.

Jörgen Kjellgren och jag har producerat och lirar det mesta själva.

Jag ska bara sjunga lite till så är den redo för mixning.

Franska kyssar:

Kommer släppas under våren 2012.

Innehåller sex låtar. Enbart nyskrivet material.

Torbjörn Eliasson producerar och riktiga musiker lirar alla instrument. Eller.. när jag tänker efter så spelar ju jag stränginstrument på några av låtarna. Hua!

tre av låtarna är helt färdiga för mix. Resten kvarstår en del fix med innan de går till mixeriet.

Karriären som ingen såg:

Det är boken som skrivs.

Om mig.

Jag vet!

Helt galet ju.

Men så är det.

Det arbetet tuffar också på.

Planerat släpp är december 2012.

Övrigt:

Jan Johansens platta ”Monster” är snart färdig. Blir sjukt bra. Singel släpps i typ november. Sista söndagen i advent heter den och lär välta hus runt om i landet. På riktigt.

Låtskrivandet till Charlotte Bergs uppföljare är påbörjat och känns fina fisk.

Hemma Hos – turnérandet fortsätter under hösten. Nästa stopp – Rimforsa/Eker/Karlstad, 23-25/9

Bloggandet på Obladoo fortskrider med oförtruten entusiasm. Det är kul och bra för mitt låtskrivande!

Julmusik i semestertider..!?

En mycket märklig förmiddag. Solen steker, barnen studsar i poolen, getingarna surrar över lemonaden och jag sitter och lyssnar på en jullåt. Om och om igen. Och det känns självklart. Faktiskt. Antagligen för att jag själv är involverad i låten och för att slutresultatet är över all förväntan. Men ändå, julmusik i semestertider trodde jag väl aldrig att jag skulle göra tummen upp till. Men men.. Låten är i alla fall skriven av David Nyström och undertecknad. Den heter ”Sista söndagen i advent” och är lirad av professor David och lite Staffan Johansson. Produktionen har David också gjort. Mixningen står Josef Zackrisson för. Artisten heter Jan Johansen och mästerverket kommer släppas i November.

Ska bli en jävligt spännande release att följa.

En kompis trodde att pensionen var kirrad i och med detta. Nja.. säger jag, men det vore onekligen skitkul om det blev en framgång. För samtliga inblandade.

Och det här, det är Jan Johansen det:

Summering av inspelningsvecka

I början av förra veckan flyttade Jörgen Kjellgren in i mitt gästrum. Han flyttade ut igen i lördags. Däremellan levde och lekte vi musik dygnet runt. Med mikrofoner, leksakssynthar, gitarrer, skratt, piano, tramporgel, skägg och slagverk spelade vi in 6 låtar som ska bilda ep’n ”Re:cycling”.

Ep’n planeras att släppas i början av nästa år.

Upplägget/idén är enkel. Jag ville lira in några av mina gamla låtar i nya lågmälda versioner. Låtarna har valts ut utan någon direkt sillrik marknadsföringsplan utan mest på en höft. Det är låtar jag gillar och som kanske glömts bort lite.

Det har varit en fröjd hela veckan. Otroligt inspirerande och roligt. Och annorlunda.

Jag har aldrig själv tidigare bidragit med så mycket lirande. Det brukar jag ju lämna bort till proffsen, men inte denna gången. Tvärtom, nu har det varit jag och Kjellgren som lirat allt. Och arrangerat allt. Ovant som fan men farligt kul. Visst har våra brister gjort att vi varit begränsade, men det har alltid gått att lösa på något fiffigt sätt.

Nicke Forsberg tittade förbi också och spelade bastrumma. Tufft.

Merparten av låtarna har spelats in i mitt skrivrum. Det har aldrig hänt tidigare. Har dock fungerat klockrent. Ett par av inspelningarna gjordes utomhus. På natten. Feeling. Tro mig.

Sshhh! här är låtarna vi spelat in:

Inga änglar i Birmingham

Den stor kärleken (tur & retur)

Samma lag samma håll

Led mig

Månkyrka

Ingen sång om dig

Paradis i regn

Är ute på ön igen. Det regnar småspik och blåser nordan. Jag sitter i köket och tittar på skådespelet. Någonstans långt borta i horisonten kan man ana en ljusning i det kolsvarta molntäcket. Jag gissar att det spricker upp i eftermiddag. Lagom till eftermiddagsfikat.

I morse kokade jag som vanligt mitt kaffe, åt min smörgås med prickig korv och gick sedan ut på en runda.  Tystnaden var tryckande mitt på ön. Dit där vinden och regnet inte når. Under de massiva granarna känner jag mig trygg. Ute vid vattnet var det allt annat än tyst.  Där fick jag kämpa för att stå upprätt och skrika för att höra mina egna tankar. Jag känner mig trygg där också. Men på ett annat sätt. Levande och liten.

Jag är här ute några gånger per år och slås varje gång av kraften i havet, skogen och luften. Hur det påverkar mig.  Jag hittar en annan dimension av mig själv här ute. Varje gång. Jag tror att det handlar om att rötterna gör sig påminda. Är man född och uppvuxen i naturen så finns det en evig kärlek inbyggd i generna som väcks varje gång man möts.

Ön fungerar också som kreativ bensinstation för mig. Det kanske inte händer så mycket när jag är här, men när jag kommer hem brukar låtar och texter rinna ur mig. Det kommer bli samma sak den här gången också. Det känner jag.

Dagarna kommer och går i maklig takt. Jag går mest och funderar och gör små anteckningar på ord och strofer i min bok. Eller på datorn. Den har de senaste åren blivit obligatorisk. Det har gått så långt att jag inte kan skriva en hel text för hand längre. det måste göras på datorn. Märkligt det där. Rutiner. Beroenden.

Igår skrev jag i alla fall en hel text. Ett beställningsjobb. En svinbra låt som någon annan komponerat och ska sjunga behövde ord. Melodi och ord gifte sig. Bra.

Utdrag ur ”Hejdå”:

”Hoppa

Du vill nå solen

Stå på borden

Och bränna skogen

Landa

På silverstrålar

Skit i tårar

Skit i tårar”

Efter lunch ska jag trotsa vädret och ta båten ut till bråten och försöka dra några abborrar till middagen. Masken har jag hackat och ekan är tömd på regnvatten. Kanske blir det en kall öl till den eventuella middagsfisken också.

Japp så får det bli.

Lugn. Jag är lugn. Och trygg. Och levande.

För mig är det här paradiset. Jag borde bo såhär. Vi borde. Ungarna och frun och jag. Och en hund. Janne skulle den heta. Och vara en jaktlabrador. Jag längtar innerligt efter en hund. Speciellt när jag är här ute. Utan hund är man halv. I alla fall jag.

Hade, på tal om hund en Dagny på besök i veckan. Underbar hund. Funderade på att kidnappa henne, men jag släppte den tanken.

Paradiset.

Här ska vi bo.

Barn.

Fru.

Jag.

Och Janne.

Året om.

Någongång.

Måste.

Snart.

Måste.