Minken på Katalin

Vi hade varit och sett honom på Berns kvällen innan. Knäna skakade fortfarande när vi satte oss i bilen och rullade mot Uppsala. Han hade sett ut att vara i bra form och rösten lät nästan som i fornstora dagar. Gårdagen hade träffat mig som en rallarsving över nästbenet. Hårt. Jag var glad. Och ikväll gällde alltså Katalin. Sveriges bästa livescen. Willy DeVille på Katalin! Inget kunde gå fel. Liksom.

Till tonerna av Loup Garou kommer han inglidande på scenen. Han ler. Tittar ut i den till britningsgränsen fyllda lokalen och säger något ohörbart. Han har samma piratutstyrsel på sig som kvällen innan. Inklusive monokel och fickur i kedja. Han sätter sig ner på barstolen mitt på scenen. Häller upp ett stort glas vitt vin. Gitarren hängs på och han räknar in bandet.

Det låter fantastiskt, legendriskt, makalöst brilliant. Bandet är på topp. Willy strålar. Publiken står på knä. Jag gråter. Det är lycka. Det är rus. På scenen betar de av den ena efter den andra klassikern. Jag får nästan inte luft.

Jag var tidig att hitta till Minken. Tror jag var 14. Minns att jag stod och bläddrade i backarna på någon skivbörs i Örebro och fastnade för omslaget. Han såg fullkomligt livsfarlig ut. Jag kunde såklart inte motstå frestelsen. Cabretta, Minkens debut, gick varm den där sommarn i pojkrummet.

Visst var det total målgång på ”Cadillac walk”, ”Spanish stroll” och ”Venus of Avenue D” men det var ändå ”Mixed up shook up girl” som fick mig att vilja bli Willy. Jag tyckte att en sådan stenhård snubbe som samtidigt kunde vara mjuk som ett lamm var väldigt tilltalande.

Det här tänker jag på när jag står där i publiken och upplever min allra största idol. För tredje gången i mitt liv. Såg honom på Skeppsholmen i början av nittiotalet också. Då var han inte i någon vidare form. Smal som en sticka var han. One-piece dräkt. Blå. Med paljetter. Självklart var han även då helt makalös, men här och nu på Katalin är det flera klasser bättre.

Mitt i den totala berusningen kommer jag på att jag ju aldrig hört honom lira ”mixed up shook up girl” live. Känner att jag måste få göra det. Men hur?

Mot slutet av konserten börjar Minken snacka med publiken. Berätta historier från förr. Alla garvar. Någon börjar önska låtar. DeVille skrattar och säger ”Jahaja, det är en sån kväll i kväll” Bandet bombar sig igenom första låtönskningen. Jag blir som ett litet barn. Står och väntar på att låten ska ta slut så jag får vråla ut min låtönskan.

Då kommer rädslan. Som ett tåg. Jag vågar inte. Peppar upp min fru så att hon ska ropa istället för mig. Hon bara tittar på mig. Låten tar slut. ”Några andra önskemål” undrar Willy från scenen. Jag får inte fram ett ljud. Ingen annan heller. Jag tittar bedjande på frun som går med på att vi ska ropa önskningen tillsammans och det gör vi till slut. M I X E D  U P  S H O O K  U P  G I R L ! !

Minken går från leende till kolsvart i ögonen. ”Vem sa det det där?” Väser han. Jag lägger mig på golvet. Ålar mig ut ur lokalen. ”Vem fan, önskade den låten?” Säger han igen med eftertryck. Jag vågar inte andas. ”Tror ni att jag är någon jävla jukebox eller!!?” Ridå. Det är helt tyst i publiken. Det enda man kan höra är ett hjärta som slår som hos ett jagat djur. Mitt. Jag är säker på att han ska springa ut och hämta mig och göra mig väldigt väldigt illa, men istället hör jag ett hest skratt från scenen. ”Hehehehehe”. Det är Minken. Han är solsken igen.

Bandet spelar en sista låt. Jag hör den inte. Jag sitter redan i baren. Och flämtar.

Den här texten är tidigare publicerad i min blogg på obladoo.se

Färdknäppar, styrdans och autografer

Jag har säkert sett Eldkvarn live 30 gånger. Minst.

Första gången var i början av 80-talet och sedan dess jag följt dem. Slaviskt. Jag brukar säga att ”Eldkvarn är alltid bra live och det blir fanimej bättre för varje gång jag ser dem”. Det är väl en sanning med modifikation. Men jag älskar det där bandet. Av hela mitt hjärta. När man har sett ett band över 30 gånger är det lätt att blanda ihop gigen. Men några står ut. Och dessa spelningar sitter etsade i mitt minne:

3. Krokbornsparken i Hällefors(Någon gång på 80-talet):

Någon hade blivit så till sig efter spelningen att han/hon helt sonika gått och eldat upp skolan som låg ett stenkast från spelstället, på den efterföljande natten. Av själva giget minns jag inte så mycket. Men 3:ans spårvagn kommer jag ihåg att de exploderade sig igenom. Och att jag gick hem med en känsla av att jag blivit frälst. Jag hade mött Jesus.

2. Gino 1994 (releasekalas för ”Sånger från Nedergården”):

En fullständigt magisk spelning. För mig pikade de här. Eldkvarn. Både live och på platta. Jag gråter fortfarande till låtar som ”In från regnet” och ”Peggy med trumman”.

1. Katalin 2008:

Eldkvarn har precis släppt plattan Hunger Hotell och ska en bit in i turnén lira på Katalin. Jag köper plåtar och sätter mig på tåget till Uppsala. Möter upp min kompis Pelle på stationen. Jag har lyckats lura med honom trots vilda protester. ”Men de har öl på Katalin” är mitt ess i rockärmen. ”Okejdå” svarar Pelle till sist. Besegrad.

Väl inne i lokalen parkerar vi i baren. Vi utforskar i princip hela sortimentet av maltdrycker innan bandet dundrar igång. Ljudet är perfekt. Werner är i högform. Carlas fingrar brinner. Tony och Claes styr båten. Och Kapten Plura.. Magisk.

Pelle suckar sig igenom hela konserten. Men jag noterar att hans fot stampar takten under vissa av låtarna. Nästan omärkbart, men ändå. Framförallt under de äldre numren då, som ”Pojkar pojkar pojkar” och ”Landsortsgrabb”. Det finns hopp tänker jag och beställer in en runda till. Och det blir säkert ett par rundor till innan konserten är slut.

Som alltid infinner sig den stora tomheten efter en Eldkvarn-konsert. Man vill ha mer mer mer. Av allt. Man står där och ser folket strömma ut ur lokalen medan man själv är fastfrusen i golvet och flinar. Med ny aptit på livet.

Under den här kvällen så kommer bandet ganska snart ut och kränger plattor till en väntande stor skara fans. Pelle och jag går till baren för att få oss en färdknäpp. Vi tittar på den evighetslånga kön som ringlar framför bandet. Jag säger till Pelle: ”Fan, det finns bara en, eller möjligtvis två personer som gör mig starstruck. på riktigt. Plura är definitivt en av dem”. ”Hahaha, så du menar att du aldrig skulle våga ställa dig i den där kön och be om en autograf?” säger Pelle. ”Nä” svarar jag. Och sen babblar vi om det ämnet och för säkerhetskull förser vi oss med ett par färdknäppare till.

Helt plötsligt står jag i kön fram till bandet.

Plura och resten av orkestern står med pennorna i högsta hugg. Jag mumlar att jag vill köpa Hunger Hotell. Tony är tyst och skriver. Likaså Carla och Claes. När jag kommer fram till Werner så tittar han på mig och säger ”Charlie Persson?”. ”Öööö.. javisst..” svarar jag. ”Fan, jag och min son har lyssnat skitmycket på din låt Här kommer solen som har snurrat ännu ett varv. Grym låt!”. Jag svimmar nästan. ”Ööö.. tack” är det enda jag får ur mig. Jag knuffas vidare. Står nu öga mot öga mot Plura. Jag mår illa. Han frågar” Var ska jag skriva?” ”Ööööö…” svarar jag, fortfarande i chock över orden från Werner. Jag sträcker fram armen. ”Skriv här och på plattan” säger jag. Och det gör han.

Efter detta sviker minnet och består enbart av ögonblicksbilder från resten av natten.

Bland annat kan jag förnimma en bild av när jag dansar styrdans i baren på Katalin…

Morgonen efter vaknar jag hemma hos Pelle. Lite för tidigt. Ågren sitter på axeln. Jag brygger en balja kaffe. Funderar igenom kvällen innan. Blir glad. Fan, Werner har ju lyssnat på mina låtar.. liksom.

Efter en stund brakar Peller ner från övervåningen. Han är grön i ansiktet. ”Helvete!! Jag ska vara på möte nu” vrålar han på väg till duschen. ”Ta det lugnt” säger jag. ”Jag kirrar frulle”.

Efter tio minuter kommer han ut från badrummet. Nu vit i ansiktet. Han har en kortärmad skjorta på sig. Och slips. ”Helvetesjävlar!!” råmar han. ”Vad är det?” frågar jag. Han sträcker fram båda armarna mot mig.

På den vänstra armen står det Tony Thoren och på den högra Claes Von Heijne.

Skrivet med guldpenna.

Vind driver regn (2003)

Foto: Mrs Murphy

Våren 2003 satte sig två förvirrade män i en bil och tog sikte på Småland. Det skulle skrivas låtar och funderas på livet. Det var jag och Mattias. Vi laddade bilen med några kassar mat, några flaskor vin och två gitarrer.

Vi hamnade i Karlstorp.

Med oss hade vi också en enklare inspelningsutrustning. Några mikrofoner, en rullbandspelare och lite annat krafs som jag hade noll koll på. Planen var att skriva och snabbt som fan spela in låtarna. I väldigt avskalade versioner.

Vi hade fått låna ett sommarhus av några vänner och här skulle vi hussera den kommande veckan. Dock insåg vi ganska snabbt att stugan inte var anpassad för inspelningar. Låtskrivande,  Perfekt. Inspelning, Nja. Vi började därför åka runt på bygden och leta inspelningslokal. Efter några dagar hittade vi det perfekta huset. Ett tingshus från 1700 talet. Helt byggt i trä. Fantastisk akustik. Som en kyrka men ändå inte. Vi fick tillåtelse att vistas där den här veckan.

Vi pratade och skrev de kommande dagarna. Ibland i varsitt rum. Andra gånger tillsammans. Mattias, med sikte på solodebut. Själv ville jag göra en ”Nebraska”. Jag skrev på Svenska, Mattias på Engelska. Kreativiteten forsade. Jag fick ur mig fem låtar. ”Kom igen, babe” var en av låtarna som skrevs. Den dök senare upp på Tämja Tigern och även som en fristående singel. En annan var ”Vi är vuxna nu” som gavs bort till Anna Stadling.

Vi skrev i stort sett dygnet runt i fyra dagar. De efterföljande två gällde inspelning. I tingshuset.

Vi valde den stora samlingssalen som rum. Ett stort rum. Tiden hade stått stilla där sedan 1700 talet. Man kunde nästan ta på historien. Och där stod en gammal tramporgel och bara väntade på oss.

Vi ställde upp grejorna. Två mikrofoner. En gitarr. En tramporogel. Inga effekter. Allt 100% live.

Vi började med en av mina låtar.

Mattias satte sig vid orgeln. Sex meter bakom mig. Jag tog gitarren och satte mig vid mikrofonerna. Och började spela.

Vind driver regn (2003)

Halvvägs in i låten kliver några tyska turister in i lokalen och tittar på oss med stora ögon. Vi ler och fortsätter. De förstår. Lyssnar. Är tysta. När jag ger tecken att allt är klart får vi en liten applåd.

Eastman tapes 2002

Mellan åren 2002-2005 drev Tom Levin, Jerker Eklund, Mathias Blomdahl och jag en hemlig klubb. Vi kallade den för Eastman Tapes. Syftet var enbart att samla ihop våra kompisar några gånger per år och spela musik tillsammans. Och klappa varandra på axeln.

Upplägget var enkelt.

Vi träffades tidig kväll i studion där Jerker jobbade. Ett stort gäng av Stockholms finaste musiker var på plats. Samtliga taggade inför att rycka in och lira. Vid varje tillfälle var också 5 st artister inbjudna. Dessa hade med sig en låt som denne ville spela in. Eget material eller någon annans var helt och hållet upp till artisten. Ingen kände innan till vilka låtar som skulle dyka upp.

Väl på plats berättade artisten vilken låt som skulle spelas in och vilka musiker som behövdes. Sen var det bara att kliva in i inspelningsrummet. Repetitioner i c:a 15 minuter. Därefter inspelning. En tagning. Allt live.

Vissa gånger havererade såklart det hela. Andra gånger uppstod total magi. Ett underbart upplägg. Och inte minst jag själv lärde mig oerhört mycket de där kvällarna. Jag har 8 st fullproppade plattor från de där klubbnätterna stående i bokhyllan. Det är en skattkista. Tro mig.

Några av artisterna som deltog:

Ane Brun, Tomas Andersson Wij, Peter Murphy, Tobias Fröberg, Pernilla Andersson, Anna Stadling, Josefina Sanner, New David, Peter Lindberg och A beautiful friend.

Själv gjorde jag också några låtar under de här åren. Tydligast minns jag den allra första kvällen där jag fick äran att öppna det hela. Nervös. Alla mina favoritmusiker var på plats. Såna som jag tidigare enbart sett på tv. Det var stort.

Jag hade skrivit en ny låt enbart för detta tillfälle. ”Du ska få”. Någon sorts skitförbannad blues. Jag ville slå på stortrumman och använda mig av alla som var på plats. Tror vi var 17 personer i inspelningsrummet. Bland annat två trummisar. Jerker som satt bakom mixerbordet och hade det svettigt med att få allt att låta.

Jag gick igenom låten med musikanterna. Alla fattade på direkten. Nervositeten släppte. Vi tryckte på rött.

Och så här lät det:

Du ska få(ET 2002)

Tre år senare dök den här låten upp igen. På plattan ”Tämja Tigern”. Hela den inspelningen var kraftigt inspirerad av hur vi jobbade med Eastman Tapes. Men det är en annan historia som jag ska berätta om längre fram.

Ett okänt album

Det här låter helt galet. Jag vet. Men det är likväl hundra procent sanning. Så här ligger det till; jag har spelat in ett helt album som jag inte minns. Som jag inte hade en aning om att det fanns. Minnet är blankt. Raderat.

En vänlig själ hörde i helgen av sig och berättade om plattan. Och undrade. ”Lägg av” svarade jag. ”Jag har verkligen inte spelat in något sådant album, du måste förväxla mig med någon annan” fortsatte jag. ”Icke!” sa den vänlige. ”Jag har hela plattan här hemma”.

Han mailade. Och jodå, det är jag. Och det är en hel platta. 11 låtar. Rödvinspoeten skulle den tydligen heta. Intressant. Kanske är det förklaringen till mitt suddiga minne. Nä, det tror jag inte. Men det hela är ett mysterium. Inte ens nu när jag lyssnat på grejorna kommer minnet tillbaka. Det hela är ett enda stort svart hål.

Jag hör i alla fall att det är jag själv som spelar samtliga instrument och alla körer är även de mina. Och bara det är ju spännande. Eller inte.

Skulle jag ge mig på en gissning är det inspelat 1993-94. Men säker är jag inte. Låtmässigt är det svart. Och bittert. Det pekar på att vi befinner oss i perioden runt det stora uppbrottet. Från band och skivbolag. Men det kan också vara senare.

Gjorde jag en avstickare under åren när jag lekte författare måntro? Så kan det mycket väl vara. Men det låter inte så.

Well well.. Jag är glad att jag fick ta del av den i alla fall. Pusslet börjar så sakteliga lägga sig.

Här är ett av skillingtrycken från plattan:

In i elden igen