Kakorna släpper Go tell the world

Typ i dag släpper Cookies n Beans sin nya fullängdare GO TELL THE WORLD.

Jag och Kjellgren har precis som på föregångaren haft det stora nöjet att leverera ett gäng låtar och vi är förstås överväldigade och fnissigt stolta över slutresultatet. Det låter fan galet bra.

Här är våra bidrag:

Go tell the world

Don’t think about tomorrow

The boy is mine

Every single flower (Demo)

Och så här lät det på Nyhetsmorgon häromdagen:

Det börjar närma sig singelsläpp

I mitten av maj kommer första singeln från plattan ”Franska Kyssar” att se dagens ljus.

DANSAR MED DEMONER

Toni Holgersson är duettpartner.

Producent:
Tobbe Eliasson

Musiker:
Trummor – Nicke Forsberg
Bas – Fredde Larsson
Gitarr – Anders Lewén
Klaviatur, slagverk och körer – Tobbe Eliasson

Mixning: Josef Zackrisson

Foto: Karin Lindén

Form: Mikael Lanner

Magnus frågade. Jag svarade.

Foto: Karin Lindén

År 1966 skrevs en artikel som heter Frank Sinatra Has A Cold, skriven av Gay Talese och publicerad i det amerikanska magasinet Esquire. Frankie var krasslig och kunde inte ställa upp på någon intervju. Istället fick journalisten nöja sig med att prata med olika människor som på ett eller annat sätt stod Sinatra nära.

Det såg länge ut att bli samma sak när det gäller nedanstående samtal med den svenske musikmakaren och artisten Charlie Persson. Åkommorna avlöste varandra och precis som Frankie, var herr Persson opasslig. Men så äntligen repade han sig. Nu kanske det låter märkligt att jämföra Charlie Persson med Frank Sinatra. Men å andra sidan är det minst lika orättvist att jämföra Frank Sinatra med Charlie Persson.

Frankie Boy i all ära, men under förutsättning att framgrävda fakta är korrekta, har han som kompositör fått credit för att ha varit med och skrivit sju låtar under sin karriär.

Charlie Persson, däremot, är en vital musikskapare. När han nu fyller 20 år som artist har han gett ut drygt 150 låtar, dels på sina egna tio skivor, dels på andra artisters dito. Ovanpå det bloggar han på en musiktidning och skriver oavbrutet om sina hjältar. Han lyssnar så mycket han bara orkar. Han tittar på så många videos han överhuvudtaget hinner. Och som ett närmast slutgiltigt bevis på hur hela världens musiketablissemang är som rent syre för Charlie, kan nämnas hur han i sin skrivarlya ställer fram LP-konvolut utifrån olika teman. Till exempel under julhelgen, då Damn The Torpedoes med Tom Petty får sätta ribban åt en lång rad andra knallröda omslag.

Om vi tänker oss att musik är som en stor gyttjegrop, så känns det som att du dyker rätt ner i den och ser till att leran kletar sig in i vartenda veck på kroppen.

– Så är det. Jag är en nörd. I och för sig har jag aldrig brytt mig så mycket om den rena kunskapen om musik och olika artister – till exempel lusläsa skivkonvoluten och plugga vilken studiobasist som spelar på en viss låt. Däremot har jag fullständigt knarkat själva musikupplevelserna.

Kan du beskriva en värld utan musik?

– Lustigt att du frågar, för häromdagen var jag på middag och diskuterade vilket enorm inflytande musik har på oss människor. Och att försöka föreställa sig hur livet skulle vara utan musik är ju en väldigt deprimerande tanke.  

Hur brottsligt är det att musik i många delar av världen faktiskt försöker regleras av olika makthavare?

– Ja, du… Det är svårt att ens fatta. För ett tag sedan hörde jag en radiodokumentär om en arabisk kvinna, som berättade om hennes erfarenheter av förbudet av västerländsk musik. Det var fascinerande att höra. Hennes familj hade några kassettband med Britney Spears, tror jag det var. Och om myndigheterna skulle få reda på det, skulle det klassas som ett grovt brott. Men den här familjen lyssnade på musiken när de var ute och åkte bil. Och för att inte bli upptäckta hade de specialbyggt nåt slags lönnfack där i bilen, så att de [kunde] gömma undan banden om de skulle bli stoppade i en kontroll.

Ungefär som Anne Frank fast med Britney Spears?

– Just precis. Helt galet när man tänker på det. Det är svårt för oss att fatta att vissa människor faktiskt inte kan lyssna på den musik de vill. Vi tycker ju att det är alldeles självklart att kunna överkonsumera om vi så behagar. Särskilt nu med Spotify och alla andra musikkanaler på nätet.

Finns det någon fara med att musik blir för lättillgänglig?

– Det är tudelade känslor. Å ena sidan är det såklart bra att människor kan lyssna på mycket musik. Å andra sidan är det lite synd att musiken förlorat sitt värde eftersom den blivit så snabbkonsumerad. Nu är en nysläppt platta förbrukad efter bara en kort stund. När jag växte upp kunde man också få tag i väldigt mycket musik, men det var ändå en skillnad eftersom man var tvungen att göra sina val, vilket gjorde att plattorna man köpte blev mer betydelsefulla. Då ville man ju ha sina nyköpta plattor i sängen när man sov.

Vad tror du att det här snabbrörliga musikklimatet kommer att betyda för skapandet av musik i framtiden?

– Tyvärr finns det nog en risk att fullängdsformaten blir betydligt ojämnare eftersom krutet läggs på ett fåtal låtar. Och personligen tycker jag att det är skittråkigt eftersom jag verkligen gillar hela album och att lyssna från början till slut. För mig är det som att titta på film, där man får en hel historia serverad på ett helt annat sätt än om man bara hoppar från låt till låt. Ibland får jag en känsla av 50-tal. På den tiden var det ju väldigt mycket enskilda singlar som gällde.

Men den här inflationen av musik verkar ändå inte ha tagit död på livescenen.

– Nej, för fan. Det känns som att den lever i allra högsta grad. Och så är det nog för att publiken har upptäckt att det inte är omöjligt att få den upplevelsen någon annanstans. Visst, du kan streama en livekonsert eller gå och köpa en live-DVD, men det blir ju aldrig samma upplevelse hemma i soffan. Och där har vi det där med 50-talet igen. På den tiden höll artisterna på att turnera ihjäl sig när de drog från stad till stad. Och ofta gjorde de flera gig per dag. Jag tror att det är dit vi är på väg igen.

Är det så du skulle vilja leva?

– Haha, jag turnerar gärna, men det är slitsamt. Alltså, själva turnerandet i sig är ofta roligt, men då måste det vara under drägliga former – att det funkar med boende och allt det praktiska.

”Charlie Persson bekväm på äldre dar.” Där har vi ju rubriken till den här artikeln.

– Ja (skratt). Jag har blivit tjock och bekväm. Nä, men allvarligt talat så är det enormt slitsamt att turnera i långa perioder om man inte är uppbackad av en vettig produktionsapparat. Fast det roliga är att även de små livescenerna bara ökar och ökar och att det inte är skämmigt att komma riktigt nära sin publik. Jag och Jörgen Kjellgren gjorde ju till exempel ganska många gig i ett slags ”hemma hos-format” förra året.

Ja, den sortens spelningar bli vanligare och vanligare. Hur kommer det sig?

– Det beror nog till stor del på hela sociala-medier-världen. Alla har kommit varann så nära. Och då suddas hierarkierna ut, så att artisterna inte är där uppe och fansen därnere – åtminstone inte på samma sätt som förut. För när det är precis det som händer i en digital värld, varför inte även låta det hända i verkligheten?

Den som håller på med musik vill ju bli älskad och sedd – ofta i en ganska extrem form. Hur ser du på det här med idolskap för din egen del?

– Jag skulle nog säga att det har varit sekundärt från dag ett. Hantverket i själva låtskriveriet har varit det allra viktigaste. Alltså, jag gillar såklart att uppträda, men varje gång jag har klivit upp på en scen har det inte varit för att få stå på en piedestal och kunna säga ”här är jag och kolla vilka snygga kläder jag har.” De som kommer dit för att se mig ska naturligtvis få en så bra show som möjligt, fast när jag kliver av scenen har jag alltid gillat att sätta mig med några i publiken och umgås med dem. Det upphöjda idolskapet har aldrig varit något för mig. Drivkraften har nog snarare varit att lyckas bli så bra som möjligt för min egen skull och att också omge mig med andra musiker som kan lyfta mig.

Har du funderat på varför du inte brejkat så mycket som du hade velat på alla de här 20 åren?

– Jag har nog inte haft en tillräckligt stor längtan efter att slå igenom ordentligt. Jag har inte velat offra allt för att bli stjärna. Sedan har jag också alltid velat göra min musik på mitt sätt. När jag var 18 år ringde en krögare från någon turistort i Grekland och frågade om jag ville spela under turistsäsongen på hans bar. Och även om det inte låter särskilt häftigt i sig, så innebar ju det att jag skulle kunnat leva på musiken – åtminstone ett tag. Plus att det skulle vara en nyttig skola att möta en publik kväll efter kväll. Men jag tackade nej för jag insåg att jag skulle hata varje sekund. Jag försörjde mig hellre på ett vanligt jobb så att jag kunde göra min musik vid sidan om på mina villkor.

Det låter som ett ovanligt moget beslut av en tonåring.

– Jo, men jag kände redan då att den enda anledningen till att jag håller på med det här är ju för att det är roligt. Om musikspelandet blir tråkigt, skulle ju allt vara poänglöst. Så för mig var valet ganska enkelt. Det har inte heller funnits något ekonomiskt mål för mig. Alltså, jag har inget emot pengar, men för mig har det inte funnits något samband mellan dem och min musik. Däremot hade jag helt andra mål som jag satte upp.

Vad då till exempel?

– När jag släppte min första skiva för 20 år sedan, då sa jag att jag ska göra tio skivor. Sen kan jag lägga av, men jag ska fan göra tio skivor. Och nu har jag gjort det. Jag vet inte varför det har varit så viktigt med kvantitet för mig. Men att få ur mig mycket är ett sätt att jobba. Kanske beror det på att de flesta artister som jag verkligen beundrar, har enormt stora kataloger med låtar. Och det har jag också alltid siktat på.

Här är det på sin plats att förtydliga att det är en bedrift av rang att i snitt släppa en skiva vartannat år under 20 års tid – när man inte har full uppbackning från musikindustrin. Det behövs ett väloljat maskineri för att orka hålla på. Endast den artist som är extremt driven och disciplinerad kan få så mycket gjort.

Men hur påverkas kvaliteten om storleken är en ledstjärna?

– Självklart har det lett till att jag fått släppa igenom saker som kunde ha blivit mycket bättre. Men för mig spelar det ingen roll eftersom det var viktigare för mig att få det sagt istället för att hålla inne med grejerna.

Vad har du för tips att ge om man vill hinna skapa lika mycket musik som du?

– Det handlar om att välja bort, prioritera och göra många saker samtidigt. Inget TV-tittande. Strunta i åtta timmars sömn – det räcker med fem-sex. Skit i att lära dig inspelningsteknik. Det är säkert kul, men det sinkar tempot som fan. Prioritera all överbliven tid. Har du en halvtimme över, förvalta den på bästa sätt och sätt igång och skriv. Träna din simultankapacitet. Kör du bil, skriv en låt. Lagar du mat, skriv en låt. Åker du tunnelbana, skriv en låt. Ja, du fattar.

Hur funkar det när du skriver till andra nu när det ställs så höga produktionskrav redan på demonivå?

– Jag kan säga att de flesta inspelningar jag gjort till andra skulle du knappt orka höra. De låter ungefär som den där (Charlie pekar på den lilla kassettbandspelaren som tar upp ljudet under intervjun). Jag har aldrig förstått varför demoinspelningarna måste vara så perfekt färdiga. Det måste ju vara så mycket skönare att få sätta sin egen prägel på låten istället för att bara lägga om sången. Men det är klart, jag är ju inte en hitproducent i den bemärkelsen och jag skriver inte låtar till Britney Spears, utan snarare till Linda Ström, Jan Johansen och Jörgen Kjellgren. Den sistnämnde har jag dessutom skrivit mycket ihop med. Och då använder vi oftast ingen avancerad studioutrustning. Gitarr och sång rätt in i telefonen och skicka låten som MMS.

Allvarligt, har du levererat på det sättet?

– Ja, visst. Till exempel för Cookies ’N’ Beans, som släpper nytt nu. Och där gjorde jag och Kjellgren så. Det funkade alldeles utmärkt. Jag har varken tid, ork, kunskap eller ens ambitionen att spela in superproducerade skisser. Fast det är klart, det blir ju lättare att vara simpel när man känner mottagaren.

Men du skulle inte ha något emot att sälja till Rihanna om hon skulle råka höra din telefoninspelning?

– Nej, absolut inte. Tvärtom. Men jag har inte den tekniska kompetensen att få fram de produktionerna med all programmering och grejer som behöver göras.

Du sa att du kunde lägga av efter den tionde plattan. Men ärligt talat…

– Nej, så blir det nog inte. Men jag skulle kunna tänka mig att hålla på under lite andra former. Kanske bilda ett band där jag är mer av en pusselbit. Vi får se.

När man lyssnar på Charlie Perssons sånger hörs ofta en tydlig sårbarhet. Därtill känner man sig inbjuden och att man har tillåtelsen att komma nära, och det låter som om Charlie tycker att det är viktigt att inte hymla med den typen av känslor.

– Det har alltid funnits ett skimmer av sorg i mitt låtskriveri. Jag vet inte varför egentligen. Jag menar, jag är ju i mångt och mycket en glad skit, men när det kommer till mina sånger finns det någon slags blåton i dem. Så har det nog varit ända från början och det tycks fortsätta. Men jag försöker ändå undvika de mest klassiska smärtorna. Som olycklig kärlek, till exempel. De allra flesta låtskrivare utgår från just olycklig kärlek – att det liksom är där man börjar. Och jag säger inte att det är något fel i det. En bra låt om att ha blivit sviken av den man älskar, träffar ju allt i ens känsloregister. Men jag försöker ändå hitta andra ingångar och berätta andra historier som innehåller en annan typ av sorg. Men om du lyssnar igenom allt jag gjort noggrant så kommer du faktiskt att höra att jag har gjort en del happy-låtar också.

Försök inte. Nu snackar vi blått en stund till. Varför är det viktigt att vara så tydlig i det sorgsna uttrycket? Ibland känns det som att du medvetet beskriver saker som du vet att folk kommer bli lite obekväma av. Är det så?

– Det kan nog stämma. Och det kanske kommer sig av att jag försöker hitta de här nya sätten att beskriva historierna på, vilket jag tycker är alldeles nödvändigt. För när man skriver så mycket som jag gör, så märker man ju att vissa ord används till leda och då gäller det att vässa dem så att det blir intressant igen. När jag gjorde min skiva Sju steg till himlen, lekte jag mycket med att uppfinna nya ord som inte finns. Men det är svårt att svara på varifrån den här blåtonen kommer. Det kan mycket väl ha med min uppväxt att göra. För det låg ju ett slags sorgligt skimmer över den där värmländska bruksorten. Skogar och arbetarklass. Kämpa för brödfödan och allt det där. Men det är ingenting jag skulle ha velat vara utan. Nu kanske det låter som att det var jättedeppigt, men så farligt var det inte. Men som sagt, det fanns en slags hårdhet i det där lilla samhället. Det tänkte jag inte så mycket på medan jag fortfarande bodde där, men nu inser jag att det var så det var. Folk jobbade och slet ut sig och krökade alldeles för mycket. Hela bygden genomsyrades av ett kärvt klimat, vilket stod i en märklig kontrast till den lantliga idyllen.

När du var barn, vad sa du då att du skulle bli när du blev stor?

– Alltså, jag höll ju på med mycket sport. Fotboll och längdskidåkning. Så jag såg nog framför mig att det var det jag skulle hålla på med. Men så i fjortonårsåldern nånting, kom musiken in på allvar och öppnade en helt ny värld och då hamnade idrotten i skymundan. Jag hade en morbror som gav mig en elgitarr och en förstärkare.

Bara sådär?

– Nja, han hade de där hemma hos sig och han märkte väl hur jag gick och trånade efter prylarna. Sedan beställde jag någon slags gitarrkurs via postorder. Man fick en bok och kassettband där de visade hur man skulle ta olika ackord och så. Men den riktiga vändningen kom när jag började fatta allt det här med vad stort artisteri innebär. Och det kom ju med Springsteen 1985, när han gjorde den där klassiska spelningen på Ullevi. Farsan och jag åkte ner. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig för jag hade aldrig varit på en någon stor konsert förut. Och det blev en chockartad upplevelse.

Hur då?

– Farsan blev sådär Beatles-hysterisk. Stod upp och grät i bar överkropp.

Fantastiskt! Du tyckte inte att det var genant?

– Nej, inte alls. Lite förvånad, blev jag ju, men jag drogs med i showen ännu mer eftersom farsan var så hängiven. Och då bestämde jag mig för att jag också ville göra som Springsteen. Inte nödvändigtvis stå på Ullevi inför 60 000 pers, men ändå få folk att reagera på min musik.

Tomas Di Leva har sagt i en intervju att när han var ung och fortfarande bodde i Gävle, så var hans musikskapande som en strid där han ville bevisa något för alla som tvivlade på honom. Känner du igen dig?

– På sätt och vis kan jag förstå vad han menar och för mig var det väl så att det fanns ett antal outtalade, men viktiga personer som man ville ha en klapp på axeln av. Ofta visste de inte ens själva att de var utvalda. Och de första åren var det väldigt viktigt vad farsan tyckte såklart. Sedan har de där personerna ändrats lite vartefter

Vad är det du vill berätta med din musik?

– Faktiskt betydligt mindre än vad många tror. Och mina texter är inte överdrivet viktiga i sig. Jag tycker inte att mina texter fungerar i ett rent poetiskt sammanhang. Jag vill såklart kunna stå för mina ord, men för mig är det viktigaste att de harmoniserar med musiken. Och ganska ofta har jag fått frågan om jag lägger ner mycket tid på textskrivandet. Och det gör jag inte. Jag skriver fort och skissartat och litar på första ingivelsen.

Men du tror på idén om en bättre värld?

– Absolut. Och om min musik kan vara en kompis man kan luta sig mot, är det jättebra. Men jag vill inte att mina texter ska kännas pretto.

Så vad är pretto för dig?

– Att det blir för duktigt. Hellre lite sprickor i parketten och att det svänger.

Hur får man fram det då? Är det bara att gå på känn?

– Ur ett låtskrivarperspektiv är det att skriva fort och nöja sig ganska snart och lägga låten åt sidan och börja med nästa låt. Och vid inspelning är det egentligen samma sak. Dessutom ger jag alltid mina medmusikanter stort spelrum. Jag lägger mig inte i hur de spelar. Jag bara visar hur låten går och sen kör vi. Och det leder ju till att det blir ganska opolerat, men det är så jag vill ha det. Jag tycker att det förstärker uttrycket i mina låtar. Men det bygger ju mycket på att man arbetar med människor som kan ta till vara på den friheten och förvalta den. Det skulle ju inte gå med alla.

Har du alltid varit sådär spontan?

– Ja, jag tror det. Men det spelar ju ingen roll hur man får fram låtarna. Huvudsaken är det att det funkar för en själv. Och det är ganska intressant att se hur olika man kan arbeta. Så gott som alla mina plattor innehåller en duett. Så nästa platta som heter Franska kyssar, som jag släpper i maj, ska också ha en låt som jag sjunger tillsammans med någon. Och den här gången gör jag den med Toni Holgersson. Och när vi träffades så pratade vi en hel del om just skrivandet av texter. Det visade sig att våra processer ser helt olika ut. Han jobbar länge och noggrant medan jag blir klar mycket snabbare.

Sätter det en särskild prägel på din musik också?

– Inte rent stilmässigt, tror jag. För min musik varierar ju en hel del från platta till platta. Så uppfattar jag dem i alla fall. Men däremot blir de enskilda plattorna lite mer stillmässigt konceptuella.

Men istället för att spreta från platta till platta, skulle inte varje platta kunna spreta i sig?

– Så har jag aldrig jobbat och jag tror att det beror på att den höga arbetstakten gör det betydligt svårare att experimentera och köra olika stilar på en och samma platta. Det är kanske det man borde göra härnäst. Fast jag vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Skulle man till och med kunna säga att du har bråttom – för att bli av med låtarna som bildar kö i skallen?

– Precis så är det. Men jag tycker att det är okej.

Du skulle aldrig kunna göra en platta med Mutt Lange, alltså?

– Nä (skratt). Eller jo, förresten. Men då skulle jag ju bara komma dit med mina låtar och sjunga och sen dra därifrån.

”Vi hörs. Jag ringer dig om två år.”

– Exakt! Alltså, jag står inte ut när man hamnar i den där pilleri-fasen och bara skruvar och skruvar. Det är ett kreativt självmord.

På ett gig med Charlie Persson i centrala Stockholm våren 2010, öste bandet allt vad de hade i slutet. Det var mycket folk och god stämning. Men Charlie tyckte ändå att publikens reaktioner var en aning svala i relation till hur mycket bandet svettades uppe på scenen.

Du gick fram till micken och sa att om det här hade varit i en fullsatt Globen, så hade alla stått upp och dansat nu.

– Haha! Ja, jag kommer ihåg det där. Det var inte illa menat. Men ibland kan man känna lite frustration när man själv ger järnet. Då vill man ha något tillbaka. Men jag fattar att alla inte kan stå och röja jämt. Jag är ju själv ganska tråkig när jag står i publiken, så jag har ju egentligen ingen rätt att klaga (skratt). När jag var yngre däremot, kunde jag ösa utav helvete när jag var på konserter. Jag brukade alltid komma hem med kravallstaketsränder på magen. Men nu för tiden är jag trist.

Du skulle behöva bli lite mer som farsan på Ullevi?

– Japp!

// Magnus Ahlström

Intervjun är tidigare publicerad på Obladoo.se

Gebortlåt

Vi,

ja alltså min vapendragare Jörgen Kjellgren och jag,

vi skrev en låt till The Ballroom Band.

Every single flower.

De gjorde den till en duett med Anna Maria Espinosa.

Och nu är den släppt som singel.

Wiiihaaa!

Spana in den här.

Nya pressbilder

Det togs nya pressbilder häromdagen.

Softaste plåtningen ever.

Som en söndagspromenad runt Södermalm.

Tack Karin Lindén!

Och för den intresserade så la jag upp några till här