Nyårsaftonsmorgonen 1999 vaknade jag av att jag knappt kunde andas. Jag ramlade ur sängen, kravlade mig fram till telefonen och ringde efter ambulans. Jag minns att allt jag kunde väsa till luren var ett knappt hörbart: Hjälp.
Väl på sjukhuset konstaterade man att jag kraschat in i den sk väggen. Hårt.
Jag trodde att det var slut. Att det bara var att börja planera för testamente, jordfästning och nedstigning till varmare breddgrader. Så blev det nu lyckligtvis inte. Det blev vila, vila och åter vila under sex månader. Därefter var det på darriga ben upp på banan igen.
Under denna sex månaders period fick jag verkligen tillfälle att fundera igenom vad jag ville med mitt liv och min karriär. Många beslut fattades. Jag håller fortfarande på med genomförandet. Vissa kan jag lägga till handlingarna medan andra har jag bara kommit halvvägs med. Däribland musikkarriären, där finns det en del kvar att göra innan jag är färdig.
När körsbärsträden stod i full blom den där våren 2000 bestämde jag mig för att göra minst åtta album innan jag lägger av. I dagarna släpper jag ”Sju steg till himlen”. Mitt femte album(mitt sjunde om man räknar tiden innan 2000). Three to go… Börjar kännas som att jag ska skjuta lite högre. Bara tre kvar… Nä, jag fr o m i år siktar jag på tio innan det är dags att ta ner skylten.
Jag har under det senaste året haft den otroliga turen att både hitta och få jobba med en riktig ”once in a lifetime” låtskrivarkollega. Jörgen Kjellgren. Vårt samarbete har varit som en enda lång smekmånad. På mindre än ett år har vi skrivit runt femtio låtar som vi i höst kommer se resultatet av. Det är då Linda Ström, Jörgen Kjellgren och Charlotte Berg och Cookies and Beans alla kommer släppa sina debutskivor. Jörgen och jag har skrivit merparten av låtarna till alla dessa svinbra plattor. Vi trodde för några veckor sedan, då kreativitetstermometern knappt gjorde något utslag alls, att vår period var över, men efter en blöt kväll och några nya förfrågningar så är vi nu igång igen. Och det går precis lika oförskämt lätt nu som för ett år sedan.
Jag ser mycket ljust på framtiden. Och om vindarna vill så säger magen att min musikkarriär inte kommer ta slut vid tio album. Det kan bli betydligt fler än så..
Er alltid lika ödmjuke
/CP
Nedan kan du läsa en annan biografi skriven av författaren Per Wiker
Scen 1: hösten 1978.
Familjen Macahan regerar över tv-tablåerna och över pojkarnas äventyr i aspdoftande skogsdungar.På rasterna pratar man fortfarande om Ronnie Petterssons krasch på Monzabanan ett par veckor tidigare. Ännu en termin målar tillvaron i grårandiga kulörer.
Några torra löv dansar gulrött febrigt över järnvägsspåret och vinden drar kallt från kyrkogården på andra sidan banvallen. Ljudet av skramlande skrot från järnverket fyller luften.
Ett godståg dundrar förbi, 43 vagnar räknar han till (det här var när tågen ännu passerade denna avkrok av världen), och långt bort, i änden på raksträckan, kan man om man kisar se de röda bakljusen symboliskt försvinna bakom de mörka granarna.
Kanske var det just där och då som hans resa började, pojken som sitter i grässluttningen med lösknutna gympadojor och slitna jeans. Kanske var det just i detta ögonblick han bestämde sig – inte för att i fortsättning hoppa på alla tåg som far förbi i tillvaron, utan för att de där tågen inte har någonting med honom att göra. Ingenting. Livet måste man leva själv. Tåg är bara tåg.
Och det är med en beundransvärd målvetenhet och bredd som han har tagit sig fram; om man ska skriva om fenomenet Charlie Persson, är det rent av svårt att få en enkel bild, det är bara att konstatera. Man hör något här. Läser något där. Pratar med någon som påstår sig ha träffat honom, då, på den tiden. Men det visar sig bara vara vaga hågkomster, kanske rent av bara hörsägen.
Ingen av de jämnåriga som bor kvar, minns riktigt vem han var. Jag vet – för jag har försökt. “Charlie Persson, sa du…? Är du säker på att han hette så då? Nej, jag minns faktiskt inte”.Kanske hade han redan gett sig av på sin resa, om inte i verkligheten, så i alla fall i sina drömmar. Skoltiden var halvknackig har han själv berättat i en intervju, men det berodde nog mest på att det var annat som egentligen lockade än läxläsning och de andras önskan om att passa in i mallen.
Scen 2: sommaren 1984.
Charlie jobbar på kyrkogården; gräver gravar, krattar grusgångar och klipper gräsmattor. Pengarna han tjänar ihop spenderar han på sin första gitarr, som kostar svindlande 700 kronor, inköpt begagnad på Theströms Musik. Bruce Springsteens “The River” snurrar flitigt på skivtallriken och plötsligt öppnas nya dörrar, en port till någonting helt annat.
Någonting riktigt. Någonting viktigt.
Charlie började skriva egna låtar, det var som att de alltid funnits i honom och bara behövde en gitarr att materialiseras genom, han startade flera band och spelade sig igenom resten av skoltiden – mest uppmärksammade blev kanske Prince Balloney som till och med uppträdde i tv:s Måndagsbörsen och The Wasted Grooms, som hade en stor sommarhit med “Platonic lovers in D minor”.Men allt var ändå för litet.
Charlie hoppade av skolan efter ett slagsmål med, inte en klasskamrat som sig bör, utan med själva rektorn, och han drog sig de följande åren fram som diversearbetare. Eller en ”resande i ingenting”, som han själv har beskrivit det
Han bodde i Hamburg den första sommaren, inneboende hos en alkoholiserad norsk målare, och försörjde sig genom att spela på gatorna och ett och annat städjobb. Drog vidare till Frankrike under hösten, mönstrade på “Medieval Star” som seglade runt Medelhavet med stenrika amerikaner, varav en ägde en nattklubb på West 42 Street i New York och så kom det sig att Charlie rekryterades som bartender dit. Visserligen hade han ljugit hejdlöst om sin bartenderbakgrund, men det var inget hinder. Hur svårt kan det vara?
Han bodde i ett litet kyffe ovanpå nattklubben, men det var okej – tillhörigheter och bohag hade han redan lärt sig att leva utan. Uppträdde på klubbar och coffehouses, lärde sig dessutom spela bas efter ett erbjudande om att gå med i den relativt framgångsrika tjejgruppen Beavers, som sedemera kom att kompa självaste Jonathan Richman på en västkustturné. Därefter avverkades mängder av grupper och konstellationer och ändlösa turnéer över landet, mest i New York-området.
Scen 3. Slutet på 90-talet.
En viss hemlängtan har börjat gro i Charlie Persson, och i samma veva dyker en man upp efter en spelning och presenterar sig; han visar sig vara svensk, på besök i New York. De finner varandra direkt, spenderar tre blöta veckor tillsammans, skriver låtar, och när mannen åker tillbaka till Sverige följer Charlie med. Mannen, som visar sig vara Per Jonsson, vill producera en skiva med Charlie, men kontraktsproblem och annat leder till att det rinner ut i sanden. Fast Charlie är nu tillbaka i Sverige, trivs förvånansvärt bra i sitt gamla hemland, och slår sig ner på Söder i Stockholm och träffar den kvinna som han idag lever med.
Låtskrivartalangen går ingen i musiksverige förbi och artister som Totta Näslund, Christina Lindbergh, Monia, Anna Stadling, Linda Ström, Jörgen Kjellgren, Charlotte Berg och Cookies and Beans spelar alla in låtar signerade Charlie Persson. Några hamnar på svensktoppen. Charlie spelar sporadiskt live under början av 90-talet och gör några enstaka tv-spelningar, släpper tre soloskivor, med nyskrivna låtar: “Stora ord” kom 2003, “Tämja Tigern” 2005 och “Tjänsteman” 2007.
Och nu kommer alltså hans nya skiva “Sju Steg Till Himlen”. Ännu ett kliv på resan som, möjligen, började den där höstdagen för över 30 år sedan. För nu är han i sitt rätta element, Charlie, det hörs. Han är på rätt spår. En omfattande turné har redan dragit igång, och kommer att rulla runt landet resten av året. Räkna med att av landets musikelit kommer att dyka upp som gäster på en och annan spelning – för att visa sin respekt för en typ av artist som det idag finns alldeles för få av, men mest av allt för att det låter så förtvivlat bra.
För hur lite man än vet om Charlie Perssons egentliga bakgrund, hör man snabbt att allting är på riktigt. Och det är, i dessa tider, någonting alldeles unikt.
/Per Wiker
