Charlie Persson » Torsdag 1992-06-11

Torsdag 1992-06-11

Charlie Persson

2011-10-30

Jag sitter på golvet i min kompis Ninas flickrum med en trave ny musik i knät. Jag har planerat att pracka på henne grejor som jag tycker att hon ska gilla. Det är höst. 1984. Nina är två år äldre än jag och har järnkoll på de senaste grejorna. Hennes hjärta klappar dock hårdast för spandexkillarna med de stora håren. Jag är där för att ta detta ur henne. Det är i alla fall min agenda.

Jag lirar mina medtagna plattor och pratar mig varm för var och en av dem men hon verkar inte nämnvärt imponerad. Istället pladdrar hon på och undrar vem jag tycker är snyggast av killen X eller killen Y.

Jag svarar inte.

Hon kommer själv fram till att basisten i Duran Duran är snyggast på jorden. ”Mhmm” svarar jag fullt sysselsatt i mina försök att imponera med saker som Out of touch – Hall & Oats och Such a shame -Talk Talk.

Man kan säga att jag misslyckas med mina intentioner. Big time.

Istället slänger Nina på en nyinköpt singel som hon med bestämdhet säger att jag kommer tacka henne för att hon introducerar för mig.

Jag är skeptisk.

Men..

Det ska visa sig att jag har helt fel och Nina helt rätt. Med andra ord som det brukar vara.

Jag är fast redan i introt. Alltså helt paralyserad.

Och när han, sångaren, stämplar in i refrängen, ja då svimmar jag nästan.

Åren går och snart är det sommar och 1992. Jag har följt U2 som en igel sen den där eftermiddagen framför Ninas stereo och har älskat sönder deras plattor. Allra mest tycker jag nu om deras senaste mästerverk: Achtung Baby. Jag kan inte sluta lyssna på den plattan. Och nu ska de angöra Globen med sitt cirkussällskap. Och jag har en biljett.

Jag är en lycklig ung man. Redan innan jag upplevt dem livs levande live. Och lyckligare ska jag bli. Tro mig.

Det räcker att jag kliver in i den där jättegolfbollen som kallas för Globen och ser senbygget som är uppbyggt av galet mycket tv-apparater och gamla grafittimålade Trabanter så förstår jag att det här kommer bli något att minnas för livet. Jag hajar också att det vi ska få vara med om är något helt nytt. Något som ska lägga grunden för hur livemusik ska upplevas i framtiden. Ändå förstår jag ingenting vad som väntar. Absolut ingenting.

Tre timmar senare snubblar jag ut ur arenan. Helt vimmelkantig. Ögonen är stora som tefat och hakan hänger ner mot bröstet. ”Va fan var det som hände?” är de första orden jag säger till polaren efter konserten. ”Jösses!” Är det enda han får ur sig till svar.

Det är liksom en pizza med all fyllning i världen. Och lite till.

Och detta toppas av att Björn och Benny kliver upp på scenen och kompar Bono i Dancing Queen. Sällan har positiv patriotism varit mer påtaglig än där och då. Det känns som att vi vunnit VM-guld i fotboll eller något liknande.

Lyckan är total.

Det är tveklöst en av de bästa konserter jag upplevt.

Kanske den allra bästa.

Nästa år är det 20 år sedan. Och för varje år som går får jag svårare och svårare att se att något skulle kunna överraska och blåsa omkull mig på samma sätt som U2 gjorde den här kvällen. Jag har svårt att se att någon ens kommer i närheten.

Jag hoppas dock att jag har fel.