Omslaget

Form: Mikael Lanner

Jan Johansen: Sista söndagen i advent

Och i dagarna släpptes alltså Jan Johansens nya kioskvältare till singel, Sista söndagen i advent. Den har jag och David Nyström skrivit. Bara en sån sak.

Den går nu att införskaffa bland annat här

Och här är den då, årslistan för 2011

Det är ju nu den där tiden på året då man ska sammanfatta, knyta ihop och vända blad.  När jag var yngre började jag redan i september att längta efter december. Det var ju då alla tyckarna berättade för en vad man hade missat under året och under julledigheten så kunde man själv hinna i kapp och frossa i bra grejor som gått en förbi.

Lite så är det fortfarande även om jag numer har både bättre möjligheter att hålla mig ajour och att det inte känns lika livsviktigt att ha koll på allt.

Men.

2011 har varit ett svinbra år. Mycket mycket godis finns att hämta här.

Och här är min sammanställning över vad som i år fått mitt hjärta att slå saltomotaler. Jag besparar er mina motiveringar. Lyssna istället. Och titta. Och smaka. Det förklarar allt.

Album

1. PJ Harvey: Let England Shake

2. King Creosote & Jon Hopkins: Diamond Mine

3. Ane Brun: It All Starts With One

4. Wendy McNeill: For The Wolf, A Good Meal

5. Feist: Metals

6. Bon Iver: Bon Iver

7. James Blake: James Blake

8. Nick Lowe: The Old Magic

9. Jonathan Johansson: Klagomuren

10. Eldkvarn: De Berömdas Aveny

11. Jon Allen: Sweet Defeat

12. Agnes Obel: Philharmonics

13. Oscar Danielson: Stockholm I Mitt Hjärta

14. Tom Waits: Bad As Me

15. Lisa Hannigan: Passenger

16. Paul Simon: Beautiful Or So What

17. Joe Henry: Reverie

18. Zola Jesus: Conatus

19. Apparat: The Devil’s Walk

20. Beirut: The Rip Tide

Låtar

1. Gotye: Somebody That I Used To Love

2. The Jezabels: Easy To Love

3. Lana Del Rey: Video Games

4. Woodkid: Iron

5. Zola Jesus: Avalanche

6. Jennie Abrahamson: Hard To Come By

7. The Head And The Heart: Cats And Dogs

8. Eldkvarn: Tårar Från En Clown

9. Jonathan Johansson: Blommorna

10. Apparat: Black Water

11. A Beautiful Friend: Love Finds Away

12. Gaby And The Guns: Under Stjärnorna

13. Boy & Bear: Part Time Beliver

14. Jörgen Kjellgren: Vintern

15.  Nisse Hellberg: Pil Av Silver

16. Foster The People: Pumped Up Kicks

Och här är de samlade i en spellista

Live

PJ Harvey: Filadelfiakyrkan

Suzanne Vega: Katalin

Ane Brun: Cirkus

Dolly Parton: Globen

Eldkvarn: Katalin

Filmer

1. Black Swan

2. Limitless

3. Four Lions

4. Midnight In Paris

5. Hanna

6. Drive

7. Tintin: Enhörningens Hemlighet

8. Lovely Bones

9. Unknown

10. Source Code

Övrigt

Bok: Lång Fin Blond av Claes Olsson

TV: En Idiot På Resa

Dokumentär: Living In The Material World (Gerorge Harrison)

Box: Eldkvarn – Den goda skörden

Pryl: PS3

Mat: Dumplings

Dryck: Landsort Lager

Tidning: Obladoo.se

Saknad: The Big Man

God jul på er!

Och så kom då snön till slut. Blöt, men ändå. Jag gillar snö. Jag gillar vinter. Och mörkret tilltalar mig. Jag vet, jag är inte som andra men sån är jag och trivs rätt bra med det.

Idag skriver vi alltså den 17/12 i almanackorna och det är en vecka kvar till jul. Tre veckor till det nya året. Fan va fort det här året har gått. Det snabbaste hittills. Och jag börjar låta som mina föräldrar som i mina tonår stod och mässade om att åren skulle gå fortare och fortare för varje år. Och det stämmer ju.

Läskigt.

Men det är därför det gäller att ta till vara på varje sekund.

Och det där är jag rätt bra på. Inte på långa vägar fulländad men bättre än många andra. Tror jag. Det är jag stolt över.

Något annat jag är stolt över är att nästa år är det 20 år sedan jag släppte min första riktiga platta. 2 0  Å R !! Helt galet. Då hette bandet Aristokraterna, nu heter jag det jag gör och håller på med i princip samma sak. Utvecklingskurvan har kanske inte varit den brantaste, men hej! Varför ändra på ett vinnande koncept liksom..

I alla fall.

Nästa år kommer bli ett händelserikt år. Det här jubileumet måste ju liksom firas. Och när jag säger fira så menar jag FIRA. Big time!

Så här ser planen ut:

1. Re:cycling (släpps i mitten av januari)

Redan utgivna låtar (av både mig själv och andra) har fått ny kostym. Inspelade i min skrivarlya under sommaren. Jörgen Kjellgren och jag har lirat, sjungit och proddat det mesta. Magnus Olsson och Nicke Forsberg har kompletterat med diverse pling och plong. Josef Zackrisson och David Nyström har körat. Och Josef har mixat. Och just i dag läggs de sista vantarna på det hela. Bra som fan blir det.

2. Franska Kyssar (Släpps i april)

Nyskrivna låtar och ett jävla ställ. Torbjörn Eliasson proddar. Fredde Larsson lirar bas, Nicke Forsberg trummar och Anders Lewén gitarrar. Här befinner vi oss just nu mitt i inspelningsprocessen. Och det känns mycket bra.

3. Jubileum (Släpps i september)

En samlingsplatta där jag plockat ut det jag tycker är det bästa jag har på mitt samvete. För att krydda lite extra så kommer denna även att innehålla minst tio stycken outgivna låtar hämtade från mina 20 år. Jag har dammsugit i gömmorna och hittat drygt 80 outgivna saker. Och det mesta håller förvånansvärt hög kvalitet. I alla fall ljudmässigt..

4. Karriären som ingen såg (Släpps i november)

En bok! En biografi! Om mig! Herregud liksom. Jag känner redan nu hur hybrisen kommer krypande. Per Wiker skriver och jag berättar.

5. Turné

Jo, jag tänkte att jag och Kollektivet skulle ut på vägarna igen. Vi har ju faktiskt inte gjort ett enda gig ihop sedan 2010. Det är jättelänge sedan.

6. Hemma hos dig 2012

Jag och Kjellgren kommer även fortsätta med hemma hos-konceptet under nästa år. Om det är någon som vill ha oss vill säga. Finns intresse, släng iväg ett mail till info@charliepersson.com.

Ja, som sagt, det kommer hända mycket nästa år. Hoppas att vi ses där ute i någon avkrok bland skuggorna.

Men till dess:

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

// CP

P.S.

Och som tack för i år så kan ni här ladda hem ett smakprov från plattan Re:cycling som alltså släpps först om en månad (OBS! Den kommer enbart finnas tillgänglig till den 18/12 kl 23:59):

Den Stora Kärleken(tur&retur)

D.S.

Torsdag 1992-06-11

Jag sitter på golvet i min kompis Ninas flickrum med en trave ny musik i knät. Jag har planerat att pracka på henne grejor som jag tycker att hon ska gilla. Det är höst. 1984. Nina är två år äldre än jag och har järnkoll på de senaste grejorna. Hennes hjärta klappar dock hårdast för spandexkillarna med de stora håren. Jag är där för att ta detta ur henne. Det är i alla fall min agenda.

Jag lirar mina medtagna plattor och pratar mig varm för var och en av dem men hon verkar inte nämnvärt imponerad. Istället pladdrar hon på och undrar vem jag tycker är snyggast av killen X eller killen Y.

Jag svarar inte.

Hon kommer själv fram till att basisten i Duran Duran är snyggast på jorden. ”Mhmm” svarar jag fullt sysselsatt i mina försök att imponera med saker som Out of touch – Hall & Oats och Such a shame -Talk Talk.

Man kan säga att jag misslyckas med mina intentioner. Big time.

Istället slänger Nina på en nyinköpt singel som hon med bestämdhet säger att jag kommer tacka henne för att hon introducerar för mig.

Jag är skeptisk.

Men..

Det ska visa sig att jag har helt fel och Nina helt rätt. Med andra ord som det brukar vara.

Jag är fast redan i introt. Alltså helt paralyserad.

Och när han, sångaren, stämplar in i refrängen, ja då svimmar jag nästan.

Åren går och snart är det sommar och 1992. Jag har följt U2 som en igel sen den där eftermiddagen framför Ninas stereo och har älskat sönder deras plattor. Allra mest tycker jag nu om deras senaste mästerverk:  Achtung Baby. Jag kan inte sluta lyssna på den plattan. Och nu ska de angöra Globen med sitt cirkussällskap. Och jag har en biljett.

Jag är en lycklig ung man. Redan innan jag upplevt dem livs levande live. Och lyckligare ska jag bli. Tro mig.

Det räcker att jag kliver in i den där jättegolfbollen som kallas för Globen och ser senbygget som är uppbyggt av galet mycket tv-apparater och gamla grafittimålade Trabanter så förstår jag att det här kommer bli något att minnas för livet. Jag hajar också att det vi ska få vara med om är något helt nytt. Något som ska lägga grunden för hur livemusik ska upplevas i framtiden. Ändå förstår jag ingenting vad som väntar. Absolut ingenting.

Tre timmar senare snubblar jag ut ur arenan. Helt vimmelkantig. Ögonen är stora som tefat och hakan hänger ner mot bröstet. ”Va fan var det som hände?” är de första orden jag säger till polaren efter konserten. ”Jösses!” Är det enda han får ur sig till svar.

Det är liksom en pizza med all fyllning i världen. Och lite till.

Och detta toppas av att Björn och Benny kliver upp på scenen och kompar Bono i Dancing Queen. Sällan har positiv patriotism varit mer påtaglig än där och då. Det känns som att vi vunnit VM-guld i fotboll eller något liknande.

Lyckan är total.

Det är tveklöst en av de bästa konserter jag upplevt.

Kanske den allra bästa.

Nästa år är det 20 år sedan. Och för varje år som går får jag svårare och svårare att se att något skulle kunna överraska och blåsa omkull mig på samma sätt som U2 gjorde den här kvällen. Jag har svårt att se att någon ens kommer i närheten.

Jag hoppas dock att jag har fel.

Låtlistan för kvällen:

1. Zoo Station

2. The Fly

3. Even Better Than The Real Thing

4. Mysterious Ways

5. One

6. Unchained Melody

7. Until The End Of The World

8. Who’s Gonna Ride Your Wild Horses

9. Tryin`To Throw Your Arms Around The World

10. Angel Of Harlem

11. Dancing Queen

12. Satellite Of Love

13. Bad

14. All I Want Is You

15. Bullet The Blue Sky

16. Running To Stand Still

17. Where The Streets Have No Name

18. Pride

19. I Still Haven’t Found What I’m Looking For

20. Stand By Me

21. Desire

22. Ultra Violet (Light My Way)

23. With Or Without You

24. Love Is Blindness